Den senaste veckan har jag praktiserat på UMAS’ – sjukhuset i Malmö – akutavdelning, och imorgon ska jag vara på lungonkologen. Precis som kuratorerna jag skuggar har jag fått en snitsig vit rock, id-bricka och ett i mitt fall gigantiskt ego. Att se ut som en läkare, att med beslutsamma steg förflytta mig från punkt A till punkt B (med reservation för alla gånger jag lyckats irra bort mig – det är en stor, mycket komplicerad avdelning) har fått min mojo att skjuta i taket. Intelligens är sexigt! Och, om inte annat, så får makt – eller i mitt fall, illusionen av makt – en att öka flera snäpp på den inbillade snygghetsskalan. Ett framtida yrke bör alltså generera stora mängder makt – då blir jag snygg och därmed lycklig! Yesss!
På tal om framtida yrke… socionom? Va? Alltså, va? Näe. Alltså. Jag vet inte. Efter varje nedslag känner jag mig alltmer oviss. Det är sjukt intressant att prata om sociala konstruktioner, men samtidigt tråkigt med all jäkla vinklig, den sjukt politiskt korrekta atmosfären, intrycket man får av att alla klienter/brukare/vafan man nu säger är lika värda som alla andra – men ändå bör behandlas som barn helt oförmögna att förstå sitt eget bästa.
Men så vill jag ge det en chans – klassen har vuxit på mig och det blir kanske intressantare allt eftersom?
Jag lyssnar hellre på den snyggma som är Marina and the Diamonds – Mowgli’s Road och ignorerar yrseln och tröttheten som förföljt mig senaste dagarna. Det löser sig, mannen! Allt löser sig!
