Magkänslan just nu är som en urgröpt melon. En urdrucken ölburk med diverse slängda snusar i. Som smaken av för gamla mandlar. När jag somnade ihopkrupen i en fåtölj med en varm katt i armvecket framåt småtimmarna trodde jag att jag skulle vakna till idel känslostormar, men istället är jag helt tom. Tiltad. Urblåst.
Och jag känner mig mycket, mycket dum. Dum som i dumstrutsdum.
Joke’s on me och tji fick jag.
So it goes.
Jag har hört att om man spurtar sista sträckan innan väggen så springer man rakt igenom, istället för att helt sonika gå in i den. Värt ett försök? Jag hade i alla fall hoppats att jag skulle bry mig lite, lite som tentan i socialt arbete, men än så länge är jag grymt besviken. Besviken på mycket just nu, kan man säga.
Som tur var kan jag alltid lyssna på The Decemberists – Oh, Valencia.
Kroppen känns väldigt underlig. Det är något som liknar dom frekventa panikångestattackerna jag drabbades av för några år sedan, komplett med skakiga händer, bomullshuvud och molande magvärk. Andningen är inte lika ansträngd bara, och det känns inte som om jag kommer svimma inom dom närmsta minuterna. Är det stress? Det skulle det kunna vara, men av någon anledning tror jag inte det. Jag kanske bara är hungrig? Middagsmajskolven kokar för fullt just nu, så isf är det problemet snart löst. Ändå tror jag inte det. Kajsa föreslog höstdepression, nu när det är mörkt och stormigt ute. Såhärs års brukar jag – och resten av Norden – drabbas av akut resfeber och vilja lämna Lund och Sverige i rödaste rappet. I år är inget undantag, men istället för att jämföra biljettpriser letar jag nytt husrum. En fräsch två i centrum för några mille? En ny studentlya på andra sidan stan? Magmolet kanske bara är att utslag av att Lund sakta men säkert börjat kännas tråkigt, och ensamt, och uttjatat. Plötsligt är oskarshamnsyndromet all over, alla verkar känna alla och ledorden tycks vara ”är’e fest eller?”. För första gången känner jag ett behov av att besöka hemstaden och komma bort från studentditon – ett dåligt omen.
Kanske är det bara söndag, och en vecka av uppsatsinlämning och tentaskriverier larmar närmare för varje timme.
Kanske det.
Jag har så mycket att fråga om, behöver ett lass konstruktiv kritik och en hel del sparkar i röven av min mentor. Vad jag gör? Jag tar fel på datum och lyckas MISSA MIN FÖRBANNADE HANDLEDARTID.
Jag gör mig ej längre förtjänt av den dåligt danskspråkiga t-shirten, är jag rädd. Skam över mig, skam över min ko!
Oh kära, snälla, söta handledare, svara på mitt inspirationstörstande mail! Sitter med en mental bula storlek monstrum efter att ha spurtat rakt in i väggen och undrar varför uppsatshelvetet inte är tillräckligt höviskt och skriver sig själv. Va? Är det för mycket begärt? Lite inspiration kan jag väl få, i alla fall? Eller ett riktigt gott kokkaffe istället för mitt mindre smaskiga bryggdito? Lite choklad? Några gratissidor? Inte?
NÅGON SOM SITTER INNE PÅ SVARET?
Nähä, jag trodde väl det.
En hotfull bokhög, ett hav av urdruckna kaffemuggar och en kliniskt tom skärm. Efter upphetsningen, det pretentiösa stadiet, avslappningen och en lätt panik har jag nu uppnått det min mentor kallar ”stirrstadiet”. Ett stadie där allt går ut på att inte ha vare sig kreativa idéer eller plötsligt genialiska uppslag. Det är jag och mitt löjligt tomma dokument, en lite gapande mun och två döda ögon.
Kanske en kaffe till?
Tur att det finns musikmöjligheter på SOL i alla fall. Boy Eats Drum Machine – Two Ghosts.
Nu kommer klagokören, så håll i hatten!
Efter en strålande valborgshelg vad det dags för en fruktansvärd början på maj. Först en ypperligt stressande b-uppsats, sedan en härlig feber med tillhörande ond hals toppat med ett lägre än lägst självförtroende eftersom ALLA UTOM JAG FÅR JOBB. Ni vet hur länge jag sökt, eller hur? I evigheternas evighet. Det finns ingen som vill anställa mig, hur mycket jag än jobbar på det fittiga personliga brevet eller min kukpresentation av mig själv. Ingen. Nu vill jag inte ens söka längre eftersom det enda jag får tillbaka är ett ”eh, NÄE” och för varje gång blir jag lite mindre tänd på mig själv. Hur dålig är man inte när man inte ens kan få jobb som kassörska? Som servitris? Just det. En del av mina vänner har till och med två jobb! TVÅ! Och kan därmed planera in roliga weekends och behöver inte svettas över hyran, maten, ölen, klapp klapp.
Nu ska jag i alla fall släpa mig feberfrossiga, hängiga lekamen till två timmars grupphandledning, sedan gömmer jag mig under mitt täcke över helgen.
Ps. Det där Friskisjobbet var inget riktigt jobb, utan ideellt återigen. Det är trist, eftersom jag trivs där och hänger där stor del av min vakna tid och i förrgår till och med hjälpte Marie hålla i ett Rörispass. Men, som sagt, det enda jag får ut i förtjänstväg är mitt träningskort, och det kan jag ju inte direkt äta. Eller?
Om den här morgonen är något att gå efter, kommer den här dagen inte bli vidare bra.
Och läskigast är att jag tänker ”tack och lov att jag har tentan!”.
Ibland skrämmer jag mig själv.
Läget är ganska turbulent just nu, jag har inte tränat på över en vecka och är trött hela tiden, dessutom har mitt blodsocker kukat ut och om jag inte äter exakt på klockslaget så svimmar jag nästan lite överallt. För att kompensera dricker jag löjliga mängder kaffe.
På plussidan? Mitt hår är nästan löjligt mjukt och lent. Jag glömmer sånt, nu när det är kort, att det känns som bebishår när det börjar växa ut och jag börjar använda balsam igen.
Och ibland tänker jag på när valda delar av klassen satt på SOL och pluggade, och vi talade om talmystiken i Dante, och rabblade
- ”Tre, ja det är ju treenigheten. Sju, det är också ett heligt tal. Tänk typ veckodagar, dödssynder…”
- ”Dvärgar…”
Det är därför jag hatar alla dessa kurser jag läser, precis när jag börjar verkligen, verkligen gilla min klass och faktiskt tycka det är kul, inser man att det snart är dags att börja om med helt nya människor och upprepa proceduren. Får jag regrediera såpass att jag kan ställa mig mitt i cafeterian, stampa med foten och skrika VIIIIIIIIIIIIIIILL IIIIIIINTEEEEEEEEEE! Får jag? Va?
Tänkte spendera hela min lediga dag imorgon med att sitta någonstans på SOL (inte sol, som i en stor boll med gas och fläckar, utan SOL, som i Språk- och litteraturcentrum) och läsa alla litt.vetares bibel: Texter från Sapfo till Strindberg.
Jag behöver en kram. (Ja, igen.)
Du bläddrar i arkivet för Ledsen i ljumsken kategorin.
