Att vara Spara

Ibland finns det goda skäl att hålla i plånboken. Mina heter just nu

HP 1-1190!

Buenos Aires och karnevalen i Florianopolis!

 

…och sist, men inte minst, nästa tatuering!

 

Med lite motivation kommer man långt, visst?

Komplimera, inte komplettera

Ibland är det lätt att drabbas av framtidsångest, eller åldersnoja om man så vill. Exempelvis när man har spenderat några år efter gymnasiet med att plocka navelludd och svettas på andra kontinenter, för att sedan läsa två år (läs: slösa bort dyrbart CSN) vid universitetet innan man väl hoppar på ett vettigt program. Det är lätt att tänka att man kommer vara fast i samma lilla studentstad i flera år till. Lätt att våndas och avundas när vänner och bekanta doktorerar eller beger till till andra sidan jordklotet. Allra lättast är det nog att tänka på hur gammal man kommer vara när man är färdig. Att herregud! jag kommer vara tjugosju när jag tar min examen! Närmare trettio än tjugo! Ha passerat den magiska gränsen då en oväntad graviditet inte skulle ge ens ömma moder hjärtattack, utan snarare glädjeyra! Det känns surrealistiskt, och lite hemskt, som att livet kommer vara förbi och allt man fick var en magisterexamen.

Sedan inser man att man kommer bli tjugosju hursomhelst och att skillnaden ligger i att man kan vara bara tjugosju, eller tjugosju med en magisterexamen i bagaget. Plötsligt känns det mycket bättre.

Mycket, mycket bättre.

Som Berglin och Quasimodo

”Ja.. Det är som Salvadore Quasimodo skriver: var och en står ensam på jordens hjärta genomborrad av en solstråle och plötsligt är det Melodifestival.”

Berglins 07.2

Studieflit!

Vad vore livet utan en genom randomiseringsprinicipen vald Skunklista?
Va? Nej just det!

ÄRLIGHET (varar längst?):
Ditt äldsta hångel? Om man räknar åldersskillnad kan det bli maffiga 11 år, räknar man däremot ålder lite krasst så gissar vi på runt trettioårskrisen.
Hur många har du varit riktigt riktigt kär i? Riktigt, riktigt kär? Som i jättemycket? Riktigt RIKTIGT kär? 3.
Vad tycker du om kärlek? Det låter som något Orup har koll på.
När kramade du någon sist? Runt lunch, när jag sprang in i Johanna B2.

När kysste/hånglade du med någon sist? I morse! Det är fördelen med att ha sambo, han måste upp i ottan och pila iväg till jobbet, medan jag i egenskap av student kan sträcka på mig, avkräva hejdåpuss och somna om.
Ångrar du det? Andedräkten, i sådana fall.
När fick du senast en komplimang? Jag säger tio snälla saker till mig själv framför spegeln varje dag.

HAR DU NÅGONSIN:
Playat? Eh? Här behöver morsan Hanna lite hjälp av någon hipp, ung typ. Playat? Strulat runt? Spelat ut killar mot varandra? Kysst och dissat? Va?
Hånglat med någon riktigt ful? Riktigt, RIKTIGT ful? Kanske.
Slagit ner någon? På tjejvis.
Tar du droger? Köpa är för mesar.

Varit kär? Inte riktigt, RIKTIGT kär, utan bara vanligt kär? Ja.
Har du varit kär i någon du inte haft chans på? Jag sällar mig i ledet och tonårsskriker ROB PATTINSON!!! Ehehe.
Vill du gifta dig? Gifta schmifta, jag vill ha ett sjukt romantiskt frieri och ett himla gutt bröllop, men det är nog allt.
Vill du ha barn? Jag har Birk! Och Kajsa! Det räcker så.

DE SENASTE 48 TIMMARNA HAR DU:
Köpt någonting? Kärlek.

Rätta mig om jag har fel.

Är det bara jag, eller ser Charlie Chaplin definitivt ut att vara kvinna under mustaschen?

TFC och stirra ner!

Efter att ha lämnat in min litteraturuppsats i måndags gav jag mig själv ledigt igår och umgicks med världens snyggaste Linn, vilket var precis vad jag behövde! Precis innan hon ringde och meddelade att hon kört vilse drabbades jag av gymnasieflashbacks och mindes med otrolig skärpa en låt jag religiöst applicerade på alla seriösa förhållanden (ja, inklusive det jag var involverad i just då – vilket kanske förklarar en del), Lodger – I Love Death. Vilka fina 3,5-tider det var.

Nu för tiden är musiken lite gladare, antar jag. Som exempelvis Jim Noir – My Patch. Den har piggat upp mig när jag tittat igenom instuderingsfrågorna inför fredagens socionomtenta. Det glider på bra, det här, hösten känns skön och cirkelfysen var lika jobbig som jag mindes den och en viss optimism börjar rinna tillbaka. Det tummar vi på!

Hallelujah!

YES! Uppsatsen är klappad och klar – ett under av ren dålighet, kanske, men den är i alla fall skriven och utprintad och nu ska jag spendera resten av måndagseftermiddagen med att ligga hemma i sängen, klappa katten och läsa leisureprosa!

Praise me!

Tiden går fort när man har roligt – jag har redan spenderat snart fyra timmar på UB (universitetsbiblioteket, för den oinvigde) och nu har jag bara cirka curriculum en sida kvar på uppsatsen. Belöningssystemet funkar! Nu hoppas jag bara på att Kajsalita ska titta förbi och dricka kaffe med mig.

För fet för ett fuck

…och alldeles för trött för att bry mig om eventuella föreläsningar.
På Lunds akutmottagning finns mycket intressant lektyr (”Mysterie tidningen” från 1983 bl.a.) och flera intressanta människor att samtala med till fram på småtimmarna (en tysk tant med svullen fot som suttit där i åtta (8) timmar). För att verkligen få till den där optimala söndagskänslan kan vi lägga till en hoper skuldkänslor på grund av ett styck försummad kattunge som satt hemma och var ömhetstörstande och whiskashungrande. Lugn bara, ingen är döende eller på väg mot ett vegetabilt tillstånd, men det blev en lång natt, och mina inplanerade åtta timmars studietid och blir lidande idag.

All hell studiefliten! Här kommer bilder på livet.

Två glada vänner i Camden.

Hissfotograferande i Galway.

…och sist men inte minst (vänta förresten, där ljög jag, han är minst) Birk Borkasson! Och en turbaniserad Kajsa.

Student schmudent?

Och så var det dags att äta upp sina egna ord.
I två år har jag klagat på velande och tröttsamt långsamma studier, visst? Mycket festande och tom plånbok? Rastlöshet och lathet vackert virat runt varje dag? Okej, jag äter! Jag äter! Nu läser jag tvåhundra procent, varav en kurs på kandidatnivå, jobbar på Friskis (jag är hurtfrisk och klämkäck varje lördagsmorgon när jag MOTIONERAR BARN! Lördagsmorgnar! Barn! Jag! Jösses.) och har knappt tid att prata med vänner jag springer ihop med på stan. Varje gång jag försöker låter jag som en speedad version av Janice. Inte sexigt. Festa hinner jag knappt med, det heller. Har ju för första gången på universitetsnivå en klass värdig namnet (läs: vi kommer hålla ihop längre än en termin) och det hade varit trevligt att lära känna den över ”en öl”. Missar man varenda novischgrej är det riktigt svårt att nästla sig in i gemenskapen. Men det kommer väl, det också.

Livet är bra, trots allt, men när jag kommit upp i minst fyra ”du ser jäkligt trött ut”s per dag, då får det vara nog.

Fredagspepp med finlåt! Natalie Portmans Shaved Head – Hush Hush

Och bara för att den är SJUKT SNYGG, Sophisticated Side Ponytail.