Kalla mig!

Jag hade tänkt ta och äta upp några hårda ord jag slängt ur mig, bland annat om hur jag i fredags hade fantastiskt roligt på inget annat ställe än det evigt bespottade La Scala – i bloggen tidigare känd som Guds orakade armhåla. Fantastiskt roligt. Sedan fick jag en stor slev bekräftelse av den dåliga sorten och förvandlades till det oerhört osexiga grundämnet gelé. I egenskap av geléhög blubbrade jag en jävla massa, svor och drog skam över både mig och min ko. Såhär i dagsläget har jag försökt med lite hemmaterapi i form av sömn (fail), svettigt gympass (fail) samt ersättningsångest genom att titta på gamla resebilder och läsa resedagböcker (epic fail). Fast jag vet ju att den bästa medicinen väntar mig här på en annan del av Vildanden.

Fågelkvitter och rosiga kinder

Läget känns förbannat tröstlöst just nu. Livet är inte alls vidare skönt. Kandidatuppsatsen har haltat i totalt pausläge - trots mina tappra CPR-försök - och socionomprogrammet känns mest som ett par riktigt tjusiga skor som passar perfekt i butik, men som ger en skavsår och blåsor på hälsenan innan utekvällen ens kommit igång på allvar. Sedan har vi naturligtivs elefanten i rummet, vageln i det blå ögat, det välmanikyrerade nageltrånget: Lund. Det är regnigt (yes!), grått (hallelujah!) och jävligt blåsigt (can I get an AMEN?). Lägenheten är alltid skitig och det står travar med äcklig, fittig disk i köket och jag IDS INTE. Hör ni det, stekpannehelveten? JAG IDS INTE! Kanske är det inte just Lund det handlar om – en överväldigande majoritet av alla studenter häromkring lovprisar staden och dansar sig svettiga i ren glädjeyra – men för mig är det just nu mestadels ensamt. Istället för att få fler vänner och ett större kontaktnät har min krets av lundavänner stadigt krympt det senaste året. Folk pluggar utomlands, flyttar till nya – roligare – städer, byter kurs, gifter sig, man tappar kontakten med varandra och alla försvinner långsamt mot periferin. Inget onaturligt i detta, visst inte, problematiken uppstår när det kommer till att börja socialisera med nya människor. DET GÅR SÅDÄR. För att inte säga att det går käpprätt åt helvete. Laura Marling säger det bäst i sin Failure. Himla fint, egentligen, med lite självömkan såhär en måndag. Visst?
Summan av kardemumman; det går inte så bra just nu, och ute regnar det.
Väderleken har en oerhörd fingertoppskänsla när det kommer till symbolik.
Fittväder.

Söndag schmöndag

Kroppen känns väldigt underlig. Det är något som liknar dom frekventa panikångestattackerna jag drabbades av för några år sedan, komplett med skakiga händer, bomullshuvud och molande magvärk. Andningen är inte lika ansträngd bara, och det känns inte som om jag kommer svimma inom dom närmsta minuterna. Är det stress? Det skulle det kunna vara, men av någon anledning tror jag inte det. Jag kanske bara är hungrig? Middagsmajskolven kokar för fullt just nu, så isf är det problemet snart löst. Ändå tror jag inte det. Kajsa föreslog höstdepression, nu när det är mörkt och stormigt ute. Såhärs års brukar jag – och resten av Norden – drabbas av akut resfeber och vilja lämna Lund och Sverige i rödaste rappet. I år är inget undantag, men istället för att jämföra biljettpriser letar jag nytt husrum. En fräsch två i centrum för några mille? En ny studentlya på andra sidan stan? Magmolet kanske bara är att utslag av att Lund sakta men säkert börjat kännas tråkigt, och ensamt, och uttjatat. Plötsligt är oskarshamnsyndromet all over, alla verkar känna alla och ledorden tycks vara ”är’e fest eller?”. För första gången känner jag ett behov av att besöka hemstaden och komma bort från studentditon – ett dåligt omen.

Kanske är det bara söndag, och en vecka av uppsatsinlämning och tentaskriverier larmar närmare för varje timme.
Kanske det.

Med Auerbach i hjärnan

Hur det går med c-uppsatsen? Jag har kommit på ett grymt bra ämne, en snajsig frågeställning och en ordvits till titel som min far hade varit stolt över – nu ska fanskapet bara skrivas också. Fast först ska ju uppsatsen lämnas in på tisdag, och tentan skrivas på fredag, och passet övas in så jag inte skrämmer vettet ur kidsen etcetera och så vidare. Det här ska nog gå vägen, Kajsa och Linn är jättesugna på att låna mig lite disciplin och en kopp arbetsmoral. Som tack får dom lyssna på en låt från Mikas nya. (Ni får också lyssna, om ni är snälla.)

 

Don’t be a bitch, Helen

Snacka om att vinden gått ur seglen. Det krånglar med CSN på grund av en sketen extrakurs som jag sökte men aldrig skrev in mig på, jag hittade en massa gamla foton på mig själv som visar att jag var sjukt mycket sötare för bara några år sedan (med otroligt schysst hy)* och när jag sedan försöker muntra upp mig själv genom att hänga upp min nyinköpta (för pengar jag inte har) fina tavla misslyckas jag kapitalt och dessutom når jag endast framgång inom konsten att skära mig på min såg. Var inte ens människa nog att tvätta ordentligt, vilket ledde till en maskin lätt fuktad vittvätt (som fortfarande luktar mök) och en stackars granne som vackert fick vänta medan jag desperat fipplade med knapparna. Jag är hungrig också, men inte i stånd att värma resterna från igår.

Att jag spenderar nästan alla dagar mol allena denna vecka, och att jag har PMS, känns ända in i märgen.
VISST ÄR DET SÅ SJUKT SYND OM MIG! VISST? VISST?

*Bildbevis till påstående no. 2:

Kollektivt förhoppningsandetag nu!

Jag befinner mig lite i trans förtillfället. Det har framkommit nya… teorier, eller bevis, eller vad man nu kan kalla det, som skulle göra den stunden dom (kanske, kanske) verifieras till den absolut lyckligaste stunden hittills i mitt otroligt långa 23åriga liv. Det har kommit fram så mycket nytt, och en hel del saker jag väntade mig har uteblivit (nej inte mensen, nej jag är inte med barn – bara så vi får det överstökat direkt). Tänk om jag tolkat alla signaler fel? Om andra också gjort det? Jag försöker desperat att inte ta ut något i förskott, men en ballong växer i höjd med solar plexus och jag blir lite yr och jag skulle dansa i minst en månad om det stämde! Tänk bara, all oro i onödan, vilken grej! Kloka människor måste ringas, minst tvåhundra faktasidor lusläsas och sedan, sedan, kan vi förhoppningsvis spendera hela året dansandes i pur lyckorus. Hur låter inte det? HUR LÅTER INTE DET FRÅGAR JAG ER JO DET KAN NI SLÅ ER I BACKEN PÅ DET LÅTER BÄTTRE ÄN NÅGOT ANNAT NÅGONSIN! Håll nu tummarna, som duktiga bloggläsare, för att min lyckoballong inte ska ha blåsts upp i onödan.