Jag? Röd?

Nu vet jag.

What’s the story, morning glory?

Efter några års experimenterande och (inte vidare) ivriga försök ger jag upp – jag fungerar inte innan klockan åtta! Om jag nu inte är bakis, då är det tempo från tidiga morgontimman fram till eftermiddagen, då jag dör lite diskret i ett hörn.
Men jobbet i ottan är inte helt fel, jag får möjlighet att lyssna ifatt på all radiomusik, och ibland har kvinnan från Supersize vs. Superskinny satt sig på den dynghög som i regel är skvalradio och råkat tillverka en diamant. Exempelvis tycker jag om Milow – Ayo Technology. Den får mig att tänka på bra sex och bra sex gör mig glad, alltså blir jag glad av att lyssna på den. Osv in i trötthetsdimman.

Det går framåt

Vi firar de tre nya sidorna i min uppsats med lite Benjamin. Kanonkul!

Barca klapp klapp klapp!

Jag tolkar alla ivrigt peppande kommentarer med tips&trix som otrolig medmänsklighet och ett universellt behov av att min b-uppsats blir lyckad? Visst? Det har väl aldrig något att göra med att ni vill att jag ska knipa keft och sluta gnälla? Jag älskar er också!

Och nu är det paus eftersom BARCA smiskar RONALDORÖV! Det gillar vi.

Ett embarmligt klantarsle

Jag har så mycket att fråga om, behöver ett lass konstruktiv kritik och en hel del sparkar i röven av min mentor. Vad jag gör? Jag tar fel på datum och lyckas MISSA MIN FÖRBANNADE HANDLEDARTID.

Jag gör mig ej längre förtjänt av den dåligt danskspråkiga t-shirten, är jag rädd. Skam över mig, skam över min ko!

Semisonic – Closing Time

Det mesta kan nog göra relativt skitont, men allting går över. Lämnar bläck eller ärr eller dåligt humör efter sig, men över går det. Det känns väl fint?

Och återigen har jag blivit alldeles för lugn nu när stressen byggs på. Att gå på turistfest med klassen har sin tid, att inte skriva på uppsatsen har sin. Jag är bara proppfull av visdom idag! Visdom och gas. Nu vet ni.

When in doubt, var hurtig!

Mot magsåret med språng!

Oh kära, snälla, söta handledare, svara på mitt inspirationstörstande mail! Sitter med en mental bula storlek monstrum efter att ha spurtat rakt in i väggen och undrar varför uppsatshelvetet inte är tillräckligt höviskt och skriver sig själv. Va? Är det för mycket begärt? Lite inspiration kan jag väl få, i alla fall? Eller ett riktigt gott kokkaffe istället för mitt mindre smaskiga bryggdito? Lite choklad? Några gratissidor? Inte?

NÅGON SOM SITTER INNE PÅ SVARET?
Nähä, jag trodde väl det.

Om att bli tokfistad av sin b-uppsats

En hotfull bokhög, ett hav av urdruckna kaffemuggar och en kliniskt tom skärm. Efter upphetsningen, det pretentiösa stadiet, avslappningen och en lätt panik har jag nu uppnått det min mentor kallar ”stirrstadiet”. Ett stadie där allt går ut på att inte ha vare sig kreativa idéer eller plötsligt genialiska uppslag. Det är jag och mitt löjligt tomma dokument, en lite gapande mun och två döda ögon.
Kanske en kaffe till?

Tur att det finns musikmöjligheter på SOL i alla fall. Boy Eats Drum Machine – Two Ghosts.

Lite lägre än Glocalnet

Nu kommer klagokören, så håll i hatten!
Efter en strålande valborgshelg vad det dags för en fruktansvärd början på maj. Först en ypperligt stressande b-uppsats, sedan en härlig feber med tillhörande ond hals toppat med ett lägre än lägst självförtroende eftersom ALLA UTOM JAG FÅR JOBB. Ni vet hur länge jag sökt, eller hur? I evigheternas evighet. Det finns ingen som vill anställa mig, hur mycket jag än jobbar på det fittiga personliga brevet eller min kukpresentation av mig själv. Ingen. Nu vill jag inte ens söka längre eftersom det enda jag får tillbaka är ett ”eh, NÄE” och för varje gång blir jag lite mindre tänd på mig själv. Hur dålig är man inte när man inte ens kan få jobb som kassörska? Som servitris? Just det. En del av mina vänner har till och med två jobb! TVÅ! Och kan därmed planera in roliga weekends och behöver inte svettas över hyran, maten, ölen, klapp klapp.

Nu ska jag i alla fall släpa mig feberfrossiga, hängiga lekamen till två timmars grupphandledning, sedan gömmer jag mig under mitt täcke över helgen.

Ps. Det där Friskisjobbet var inget riktigt jobb, utan ideellt återigen. Det är trist, eftersom jag trivs där och hänger där stor del av min vakna tid och i förrgår till och med hjälpte Marie hålla i ett Rörispass. Men, som sagt, det enda jag får ut i förtjänstväg är mitt träningskort, och det kan jag ju inte direkt äta. Eller?